DAGBOK den 31 mars 2015 – teater, nya terapitimmar och bowling.

Jag sitter vid mitt fönster och njuter av BLÅ TIMMEN som alltmer övergår i skymning och kvällsmörker. Det är som AnneMarie Wallin säger på Fb: – ”Men, har ni tänkt på hur fantastiskt ljust det är! Nästan sommar!” Härligt.

Jag tänker på mina fantastiskt, flydda, fyra, senaste dagar. Jag, en utflyttad storstadsbo åkte, som jag skrev i lördags, med landsbygdskvinnorna Yvonne och Lillemor från Lundaskog till Gnesta för att se Vibeke Nielsens omtalade föreställning DEN STOLTA SKAMMEN, sökande landsbygdens själ. Vilken fullträff!

Vi tre är verkligen imponerade när vi sitter i bilen för att åka hem. Vi har så mycket att prata om att vi inte vill åScan0001ka hem direkt, så vi börjar leta efter ett öppet fik i Gnesta. Men det är ju lördag eftermiddag så sorgligt nog hittar vi inget öppet Café. Landsbygden lägger ner!

Sillekrog blev vårt fika- och samtalsmål – å´ där fortsätter vårt samtal.

Vibeke är ensam på scenen, men föreställningen är absolut inte en monolog. Hennes speciellt utvalda och genomförda berättartekniska regigrepp skapar en känsla av att scenen är befolkad av de personer som teaterstycket skildrar och som lever på scenen de 40 år som vi följer Grevinna Silv-Ek och hennes anställda på godset Silv-Ekeby i Sörmland. Vi möter ett gods som töms på sin arbetskraft, det svenska statarsystemets avskaffande och människor som flyr till städerna. Det blir ett skrämmande möte med en landsbygd i förändring.

Vandringen genom allén och över åker och äng blir en både smärtsam och glädjerik resa in i hennes barndoms minnen. Men den speglar inte bara hennes minnen utan väcker också våra. Hennes liv växer upp som ett vårdträd mitt på scenen och knyter an till publiken.  Vi nickar och deltar med hummanden och ”så är det”.  Föreställningen som helhet ställer också frågor som; – Är vi den sista generationen som kan dricka svensk mjölk? Äta det vi själva odlat? Kommer vi i framtiden kunna försörja oss på vårt jordbruk? VILKET SVERIGE VILL VI HA?

Till slut satte vi oss i bilen, men samtalet fortsätter. Tack Vibeke!

På söndagens förmiddag kunde jag vila – en sysselsättning jag numera gärna ägnar mig åt. Men jag har också de senaste veckorna fått flera nya klienter till min samtalsterapi. Detta glädjer mig mycket. Min samtalsterapi har gått på sparlåga det sista året. Men nu våras det kanske också i terapirummet. En av de nya klienterna ville starta med flera samtal den första veckan. Så vi lade in ett samtal på söndag eftermiddag. Det är ju enkelt, när man är sin egen, att bestämma över sin arbetstid såväl som sin vilotid.

Igår kom mina söner Viktor och Lars Johan hit för att fira lite påsk. Vi beslöt att vi inte bara skulle gå ut på kvällen och äta utan också göra något roligt tillsammans. Vi valde att äta på Bowlingrestaurangen på Roswalla och även boka en Bowlingbana. Sagt och gjort!

2 flinka 30-årsynglingar och 2 spattiga, halta och lytta föräldrar åt gott och avslutade måltiden med kaffe och bowlingklot.

kommunikateket uks dagbok den 20 juli 2014 5Å´ tusan vad kul det var! Mitt mål för tävlingen var att slå ner 1 kägla – jag träffade faktiskt 21 st. Men det viktigaste målet var att genomföra en hel serie. Visst kändes det i knäna men det kan jag tydligen strunta i, när jag har en ”skitkul” kväll. X:et Lars stapplade fram på sina skraltiga ben och sköt iväg klotet ut på banan med viss handkraft. Till familjens stora förvåning fick X:et den första Strajken och höll till slut på att vinna över sina söner. Men de räddad sin heder och slog honom med några futtiga poäng.

Livet leker ibland och fylls då med glädje, upplevelser och vila. Så ska det vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *