boken om min barndom och min sjukdom

Kapitel 7 – Ni gjorde så gott ni kunde, eller hur pappa, mamma?

Påskhelgen, 1991 ägnar jag åt mig själv. Jag sitter på Tungården i Nyköping, i mitt älskade 1700-talshus och läser och tänker och funderar.Vi har för tillfället inga kortplaceringar i vårt jourhem och våra egna pojkar med familjebarnet Alieu är och hälsar på farmor Elsa och farfar Sven i Stockholm. Vårt andra familjebarn Johnny är hos sin mamma och Lasse lagar mat, jobbar i trädgården och går på långpromenader med våra hundar, Plutten och Mattis. Våra tre katter, Pricken, Tiger och Strumpa klarar sig själva. De gör mest som våra barn brukar göra – går in och ut. Som tur är kan ytterdörren stå öppen, för det är ganska varmt.Jag fortsätter läsa och gråta.Om och om igen.

Dagarna går.

Timmarna går.

Jag gråter och läser. Om och om igen.

Jag är inte hungrig.

Men jag äter på nätterna.

Lasse låter mig vara!

I Födelsedagsboken ”där de vita sängarna står” står det: 

… Behovet av sjukvård bland fattiga barn var stort. Och särskilt stort var det på Södermalm.” Smittan fanns konstant i den miljö som var Samaritens upptagningsområde. Barnen drabbades hårdast av dålig och otillräcklig kost, trångboddhet och brist på solljus och den frodades bl.a. på grund av den dåliga hygienen. I dagsljus dör tuberkulosbakterier inom några timmar, i solljus inom några minuter. I mörker kan bakterierna överleva i månader. I de fattiga kvarteren på Söder fanns alla de förutsättningar som gjorde tuberkulosen till en folksjukdom. 

… Den smittade främst genom hosta. Skolläkarna var väl medvetna om smittofaran och försökte lära barnen att inte spotta på golvet utan i lämpligt utplacerade spottkoppar.

Gustaf Nelander, ordförande i Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos, skrev 1928;

”Ett avskaffande av all fattigdom och social nöd och införande av en människovärdig levnadsstandard för alla vore säkerligen det kraftigaste förebyggande medlet mot tuberkulosen.”

 ”där de vita sängarna står” fortsätter;

… Något botemedel mot tuberkulosen fanns egentligen inte.

… Tuberkulosen var allas fiende och det krävdes en armé för att bekämpa den. Samariten var en liten enhet i den armén och hade sin speciella uppgift. Till Samariten kom barnen akut för att vårdas eller bedömas. En del var mycket sjuka och några av dem avled varje år på Samariten. Några måste få långvarig vård och remitterades till sanatorium. Andra fick äta upp sig och vila upp sig på Samariten. Där låg barnen på dagarna i rader på solterrassen, väl påpälsade och lapade frisk luft.

… inte förrän på1940-talet kom läkemedel som bet på tuberkelbakterien. Det första hette streptomycin och uppfanns 1944. Det fungerade till en börja riktigt bra, men efter en tid blev det resistent och efter några månader kunde sjukdomen flamma upp igen. Samma år uppfann en svensk läkare Jörgen Lehmann ett läkemedel som kom att kallas PAS och det gick samma öde till mötes som streptomycinet. En dramatisk effekt åstadkoms när de båda preparaten kombinerades år 1949 i den s.k. kombinationsbehandlingen. En av de drabbade, radiomannen Sven Wallmark, beskrev att ”det var som att se klingan på en giljotin tvärstanna mitt i fallet.”

… Efter 1950 dog inte något barn på Samariten.

– Var det verkligen så här?

– Vad börjar jag skymta i mitt innersta skrymsle?

– Vad börjar jag känna?

– Vi bodde ju just där på söder i de allra fattigaste kvarteren, pappa?

– Det var kallt, fuktigt och omodernt.

– Vår lägenhet låg på en mörk bakgård utan sol och värme, mamma?

– Människorna var fattiga och flera hade smittsam lungsot.

Grannarna hostade! 

På mej mamma!

Och vi delade dass på gården!

Mamma, du slet med att städa, tvätta och hålla oss rena och hela.

Det fanns ett bykkar i tvättstugan nere på gården, som du värmde upp med gaspolletter. Men du sköljde vår tvätt i kallt vatten.

Tvätten hängde du på gården eller uppe på vinden – 5½ trappa upp.

Rolf fick hjälpa dig att bära upp den blöta tvätten.

– Mamma, att du orkade?

Du gav visst aldrig upp? Men du sjöng inte längre!

Inte du heller pappa. Du slutade juspela på gitarren.

– Det blir bättre snart, sa du, pappa.

– Vi flyttar!

– Men Mamma! Pappa!

– Ni visste väl inte bättre?

– Kunde inte bättre?

– Ni gjorde väl så gott ni kunde, eller hur?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *