kommunikateket uks rör inte mina vingar del 6

Kapitel 6 – Men vi har i alla fall tak över huvudet!

Den 16 oktober 1949 flyttade min familj från Eskilstuna till Stockholm, till en lägenhet på Koksgatan 3-5 in på gården, 2 trappor upp på Södermalm. Lägenheten hade två rum och kök i fil och var helt omodern utan centralvärme och vattenklosett, men i köket fanns en diskbänk med en kallvattenkran där vi tvättade oss och mamma diskade. Vi gick till ”Medis”, badhuset på Medborgarplatsen och tvagade oss en gång i veckan, damerna till vänster och herrarna till höger!

Det fanns kakelugnar i de två rummen och i den lilla hallen utanför köket fanns en kamin som pappa bar upp koks till från vår kokskällare med intag från gatan – ironiskt nog Koksgatan! På kaminen fanns alltid en stor balja med varmt vatten i. På kanten hängde en skopa. Köket hade en gasspis som jag var livrädd för. Mamma köpte gaspolletter i livsmedelsaffären lite längre bort på Koksgatan. Hade hon glömt blev det problem när polletterna tog slut och hon stod mitt uppe i matlagningen. Jag hade en förskräcklig rädsla för eld och alla öppna lågor, så jag ville inte vara med i köket, när mamma lagade mat.

Solen trängde aldrig fram till våra 3 fönster. Jag minns inte om mamma hade växter i fönstren mellan tyllgardinerna, men antagligen inte. Det var för mörkt. Det fanns dock el i lägenheten, så vi hade tak- och golvlampor.

På dagarna gick vi ner till de tio utedassen på gården ifall vi absolut behövde. Det var inte så trevligt att dela toalettutrymme med våra grannar, speciellt inte de äldre gubbarna, vill jag minnas. Varje kväll ställde mamma en potta under våra sängar, som hon sedan varje morgon tömde i en hink och gick ner med och tömde i något av utedassen, som i alla fall hade god ventilation i dörrspringorna.

Familjen Johansson, står det på dörren. Det är min familj.

Sven Johansson, bryggerimaskinreparatör, 40 år

Karin Johansson, hemmafru, 35 år

Rolf Johansson, 10 år

Ulla Johansson, 5 år

– Men vi har i alla fall tak över huvudet och möjlighet till ett nytt liv i Stockholm!

Säger pappa och försöker hålla humöret uppe på mamma, som ju alltid annars är så glad, men inte sedan vi flyttat till Stockholm, Koksgatan. Mamma fryser alltid, säger hon

– Men Sven, det blåser så i köket och är så kallt att jag måste ha kappan på när jag diskar för att inte frysa till is!

– Det är hemskt, jag vet Karin, men nu är vi i Storstan´ i alla fall och snart flyttar vi till något bättre, skall du se.

Vem kan stå emot den framtidstron?  1950 i en Storstad som bara växer och växer?

Tant Ester, den gamla damen i lägenheten bredvid vår, stoppar mamma och mig i trapphuset, när vi hade varit och handlat till kvällens festmåltid på Valborgsmässoaftonen 1950. Hon ber oss komma in i hennes lilla lägenhet. Där är så fint och alla hyllor och bord är överfulla med små porslinsfigurer och föremål av allehanda slag.

Det är svårt att förstå vad hon säger för hon bryter på något annat språk och hon har kritvitt hår uppsatt i en liten knut mitt på hjässan. Hon ser lika skör och bräcklig ut, som den väderkvarn hon ger mig i blåvitt porslin.

– Lilla Ulla, du påminner mig om min lilla dotterdotter Karla, som gick bort för 8 år sedan. Det var i mitt hemland – Holland.

Hon säger att hon vill ge mig en present så här på Valborgsmässoaftonen för hon har ju ingen i sin familj, som lever längre och hon känner ingen annan i Sverige. Hon ber mig att vårda den väl för den är dyrbar och hon hoppas att jag vill skänka henne en tanke då och då. Så klappar hon mig på huvudet och stryker min kind med sin kalla hand. Så hostar hon och tar fram en liten vit spetsnäsduk och torkar sig om munnen. Det var otäckt för det kom blod på näsduken.

Jag tackar och niger och lovar att vårda den väl och tänka på snälla tant Ester. Mamma lovar också att skänka henne en tacksam tanke då och då. Men hon tror, fortsätter hon, att de har många goda kaffestunder framför sig.

– Det blir nog bra med det

säger tant Ester och hostar igen. Hon fortsätter

– Nu får ni gå, för jag skall vila mig.

Mamma tackade än en gång för den fina väderkvarnen och jag tog i hand och neg det bästa jag kunde och så gick vi.

– Mamma, varför kom det blod i tant Esters näsduk? Det såg så äckligt ut.

– Tant Ester är väldigt sjuk. Vi skall nog inte besöka henne så ofta. Bara någon gång kanske.

På eftermiddagen träffar jag Birgitta, som bor 5 tr. upp i samma trappuppgång, när jag är nere på gården och hoppar rep.

– Hej! Vad heter du?

– Jag heter Ulla. Vad heter du?

– Birgitta. Skall vi leka?

– Det kan vi väl.

– Vi kan gå upp till mig.

– Det kan vi väl.

Birgitta bor med sin mamma och sin sjuka morfar. Mamman förklarar;

– Han ligger till sängs och är klen. Han hostar jämt och jättemycket. Men gå inte in till honom, utan lek här i köket. Jag kilar ner till affären för jag har glömt köpa socker.

– Birgitta!  – Gick din mamma iväg?

– Ja. Hon skulle köpa socker, sa hon ju.

– Jasså, är vi ensamma då?

– Javisst! Skall vi rita? Jag har kritor och papper här?

Från ett rum bakom köket hörs en gäll, lite skrikig röst

– Kom lilla Birgitta, så skall du få en strut karameller. Men vem talar du med där ute i köket?

– Jag har fått en ny kamrat som bor här i huset på 2 tr. Hon heter Ulla. Hon är med mig här i köket.

– Är det din morfar?

Morfar får ett långdraget och besvärligt hostanfall. Birgitta försöker berätta lite om morfar;

– Ja, men han ligger alltid i sin säng. Han kommer sällan ut i köket. Mamma får ge honom mat på sängen, om han är hungrig någon gång. Morfar fortsätter skrikprata med sin lite gälla röst

– Jag har en strut till henne också.

Birgitta, som alltid är godissugen, ser glad ut och är på väg till morfar men jag tvekar

– Men vi skulle ju inte gå in till honom, sa din mamma.

– Äsch, karameller är gott och han är inte farlig.

Godiskänslan tar över och jag följer efter Birgitta. Morfar försöker resa sig upp men orkar inte utan sträcker fram sin hand med godisstrutarna och säger

– Är det här Ulla. God dag på dig. Här har du en strut karameller. Och du också, som vanligt Birgitta. Det är ju Valborgsmässoafton.

–  Tack så mycket.

– Kan man få en kram till tack?

Det känns inte bra så jag börjar skruva på mig och springer därifrån och ropar på vägen ut ur lägenheten

– Tack! Jag tror jag måste gå ner till mamma. Hon undrar nog var jag är.

Och mycket riktigt. Mamma Karin kommer just upp från gården, andfådd och orolig

– Men Ulla, var har du varit? Jag har ropat efter dig och letat på gården. Jag har varit så orolig.

– Men snälla mamma, jag går aldrig långt bort, det vet du ju. Jag har varit hos Birgitta 5 tr. upp. Hon bor med sin mamma och sin morfar.

– Var du hos Larssons?

– Ja! Och titta vad jag fick av hennes snälla morfar.

Hon blir väldigt arg och hennes ögon blir alldeles svarta

– Gick du in till honom där han låg i sin säng?

– Ja, och han är sjuk och hostar jättemycket. Han är klen, sa Birgittas mamma. Jag fick denna karamellstrut av honom.

Mamma tog omedelbart ifrån mig karamellstruten

– Nej men usch… den får du inte behålla. Har du redan ätit av karamellerna?

– Javisst och de var jättegoda. Han är snäll. Han fick en kram av mig.

– En kram?

Mamma föser in mig i vår lägenhet och smäller igen dörren efter sig med en skräll och ropar in till pappa

– Sven, kom så får du höra. Ulla har varit uppe hos Larssons på 5 tr. och lekt med Larssons dotterdotter                     Birgitta. Och hon har fått en strut karameller av honom. Här är den!

Pappa verkade inte arg som mamma, han såg ledsen och lite förtvivlad ut istället

– Men Ulla, vi sa ju att du inte skulle gå in till okända. Å´ så gör du det i alla fall!

Snabbt replikerade jag

– Ja, men mamma, du och jag gick ju in till tant Ester. Hon var också en ”okänd” igår. Jag kände ju Birgitta när vi gick upp till henne. Vi hade ju lekt, pratat och hoppat rep på gården jättelänge!

– Ja, Karin vad skall vi göra. Inget har ju hänt.

Men Ulla, du får inte göra om det.

Påskhelgen, 1991 skall jag ägna åt mig själv. Jag sitter ensam på Tungården i Nyköping, vårt älskade 1700-talshus och läser och tänker och filosoferar.

Vi har för tillfället inga kortplaceringar i vårt jourhem och våra egna pojkar med familjebarnet Alieu är och hälsar på farmor Elsa och farfar Sven i Stockholm. Vårt andra familjebarn Johnny är hos sin mamma och Lasse jobbar i trädgården eller går på div. långpromenader med våra hundar, Plutten, en Pucker och Mattis, en Golden Retriever. Våra tre katter, Pricken, Tiger och Strumpa klarar sig själva. De gör mest som barnen brukar göra – går in och ut hela tiden. Som tur är kan ytterdörren stå öppen, för det är ganska varmt. Lasse har lovat laga middagarna och i övrigt klarar vi oss själva.

… Jag fortsätter läsa och gråta.

Om och om igen.

Dagarna går.

Timmarna går.

Jag gråter och läser. Om och om igen.

Jag är inte hungrig.

Men jag äter på nätterna.

Lasse låter mig vara!

Tack.

Så här står det bl.a. i Födelsedagsboken… 

”… Barnen drabbades hårdast av dålig och otillräcklig kost, trångboddhet och brist på solljus. I dagsljus dör tuberkulosbakterier inom några timmar, i solljus inom några minuter. I mörker kan bakterierna överleva i månader. I de fattiga kvarteren på Söder fanns alla förutsättningar som gjorde tuberkulosen till en folksjukdom. ”

Gustaf Nelander, ordförande i Svenska Nationalföreningen mot Tuberkulos, skrev 1928;

”Ett avskaffande av all fattigdom och social nöd och införande av en människovärdig levnadsstandard för alla vore säkerligen det kraftigaste förebyggande medlet mot tuberkulosen.”

”… Till Samariten kom barnen akut för att vårdas eller bedömas. En del var mycket sjuka och några av dem avled varje år på Samariten. Några måste få långvarig vård och remitterades till sanatorium. Andra fick äta upp sig och vila upp sig på Samariten. Där låg barnen på dagarna i rader på solterrassen, väl påpälsade och lapade frisk luft.”

”Bland de sjukdomar som frodades på grund av den dåliga hygienen var tuberkulosen. Den smittade främst genom hosta. Skolläkarna var väl medvetna om smittofaran och försökte lära barnen att inte spotta på golvet utan i lämpligt utplacerade spottkoppar. … Behovet av sjukvård bland fattiga barn var stort. Och särskilt stort var det på Södermalm.” 

– Var det så? Mamma och Pappa?

Vi bodde ju just där på söder i de allra fattigaste kvarteren.

Det var kallt och omodernt.

Vår lägenhet låg på en mörk bakgård utan sol och värme.

Människorna var fattiga och flera hade smittsam lungsot.

Vi delade torrtoa på gården!

Mamma slet med att städa, tvätta och hålla oss rena och hela.

Det fanns ett bykkar i tvättstugan på gården.

Som hon fick värma upp!

Mamma, att du orkade?

Du gav aldrig upp.

Inte du heller Pappa.

Mamma! Pappa!

Ni visste väl inte bättre.

Kunde inte bättre

Ni gjorde så gott ni kunde, eller hur?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *