uks kommunikateket 8

Kapitel 5 – Hur lagar man sitt livs spruckna spegel?

Jag är på väg till Eva, min sjukgymnast på Bagaregatans Distriktsläkaremottagning. Vi har träffats några gånger. Hon hjälper mig med olika rörelser i träningslokalen, sådana som är bra för mina dåliga knän, rygg. Det är den 18 april 1991.

Jag har varit hos min distriktsläkare Kerstin V, som jag haft sedan 1986 när jag flyttade till Tungården, Nyköping. Hon uppmanar mig varje gång vi träffas, att jag måste gå ner och jag måste förbättra min kondition. Träning är bästa botemedlet mot knä- och ryggvärk. Det är nödvändigt för att jag skall minska i vikt och det ger bättre sockervärden – jag har börjat utveckla Diabetes II. Hon skriver ut promenader och cykling på recept och hänvisar mig till Vårdcentralens sjukgymnaster för träningstid. Det kostar i alla fall inte en förmögenhet att träna på Bagaregatan, som det gjort på div. Gym i Centrum, där jag köpt årliga träningskort och aldrig fullföljt mina goda intentioner. Jag ger upp! Det finns alltid någon bra ursäkt till varför jag inte kan träna.

Jag byter om och går till träningslokalen och börjar gå på löpbandet som jag brukar göra. Men idag kommer Eva, sjukgymnasten och tar mig med ut i korridoren.

– Välkommen Ulla-Karin! Kom med här.

Eva går före mig till ett litet undersökningsrum med en massagebrits mitt i rummet och en massa planscher över människokroppens muskler, skelett osv. Jag undrar lite försiktigt vad vi skall göra.

– Hej Eva! Skall vi inte vara här och träna idag?

– Nej, vi skall vara här borta. Jag skall undersöka din rygg och även massera och mjuka upp din rygg.

Det här gör mig orolig. Jag har länge tänkt gå till någon som kan ge mig helmassage, men det har aldrig blivit av. Jag har ju så ont i ryggen. Å´ jag är inte beredd på massage just nu.

– Hur skall det gå med min onda rygg?

– Det går nog bra – svarar Eva raskt – vi börjar med att inspektera din kropp. Ta av dig på överkroppen och rulla ner dina underbyxor så ser jag bättre. Stå lite längre bort så jag ser hela dig. Sträck på dig!

Jag försöker gör som hon säger men det är jättejobbigt. Jag var inte beredd på detta.

Eva fortsätter och går fram till min rygg och försöker hjälpa mig sträcka på den och böja axlarna lite bakåt.

– Aj, det gör ont.

– Du är lite sned i ryggen, tror jag. Kanske är ett ben är lite längre än det andra. Det får vi undersöka.

 Oroligt frågar jag:

– Aj! Aj! Menar du att jag haltar?

 Eva drar med fingrarna efter ryggraden.

– Nej, men du anstränger dina muskler på ett oekonomiskt sätt, er jag. Du försöker kompensera benens olika längd, kanske? Du har ju ont i ryggen – så något är det.

– Javisst! Så klart! svarar jag hurtigt.

– Lägg dig på mage där på bänken med huvudet i ”hålet”. Jag behöver gå igenom och undersöka hela din kropp.

Jag kryper upp på bänken och försöker få min stora kropp att röra sig i riktning mot ”ansiktshålet” medan jag knölar till pappersöverdraget. Jag är otymplig och allt tar emot. Jag mår helt enkelt dåligt.

– Usch, vad obekvämt jag ligger…

Eva oljar in sina händer och droppar lite olja på min rygg.

– Nu börjar jag vid axlarna med en lätt massage och känner samtidigt efter hur musklerna på din rygg fungerar. Du har som ett pansar på hela ryggen. Oj, vilka knutor! Slappna av om du kan! Slappna av!

– Jag kan inte. Det gör ont! Aj!

– Jag skall ta försiktigt på dig så här första gången. Har du fått massage tidigare?

– Inte vad jag minns. Aj! Det gör ont.

– Men Ulla-Karin! Gråter du? Har jag gjort dig så illa?

Tårar rinner ner för kinderna där jag ligger med ansiktet i ”hålet” och blandar sig med snoret som börjat rinna. Jag börjar snörvla…

– Jag vet inte… Jag kan… inte mer! … SLUTA!

– Vi lugnar oss en stund. Vi tar en paus. Ligg kvar så kommer jag åter.

Eva är borta en stund och jag skyndar mig att rulla av bänken och klä på mig.

– Har du klätt på dig? Vad händer!

– Jag gråter å´ tårar och snor bara rinner! Får jag… sitta här en stund… och lugna mig?

– Javisst! Jag kommer tillbaka om en stund med bokningspärmen, så bokar vi ny tid.

Eva går igen och är borta några minuter. Hon återvänder.

– Då så Ulla-Karin, nu… Är du på toaletten? Jag kommer åter. Här är bokningsboken … jag föreslår… Har du gått?

Jag sätter mig i bilen direkt efter undersökningen, men jag kan inte starta den för jag gråter och snörvlar så jag varken ser eller hör något. Till slut har jag lugnat mig, så jag kan köra. Jag försöker skärpa mig och fungera som vanligt. Men det går inte så bra.

Mina killar ser att något är fel och de undrar vad som händer men jag kan ju inte svara dem – lika lite som jag kan ge mig själv svar på alla frågor som studsar i mitt huvud… Jag hade väldigt ont i min rygg speciellt den övre delen – skulderbladen och axlarna.

När jag några dagar senare sitter i köket och läser för ”femtielfte” gången i min hat/älskade Födelsebok, inser jag att jag absolut vill se den utställning om Samariten – ”där de vit sängarna står” på Stockholms Stadsmuseum som boken handlar om.

Jag slår upp pärmen och längst fram står;

– Vilken dag är det idag, Lasse?

Ropar jag till honom i hallen. Efter ett tag svarar Lasse.

– Den 28 april. Varför det?

Jag är redan på väg upp för trapporna till sovrummet för att byta kläder. Jag är väldigt upphetsad och svarar mellan blus och kjol.

– Det är sista dagen, sista möjligheten, jag hinner … Lasse, nu kan jag inte skjuta på det längre. Jag åker!

Lasse går fram till trappan och ropar upp till mig i sovrummet:

– Vad är det som är sista dagen och vart skall du åka?

Jag är klar och springer ner till badrummet för att borsta tänderna.

– Det är sista dagen på utställningen … gurrrrge och spuuuuttt… Stockholms Stadsmuseum, ”de vita sängarna”, Födelseboken, du vet!

Lasse står som vanligt i vägen när jag forsar fram. Jag hittar inte mina skor och jag har inte ätit frukost. Frukost struntar jag i och jag är på väg… barfota…

Lasse springer efter mig till bilen med skorna.

– Åk du! Kör inte för fort bara. Du hinner! Ring när du är på väg hem igen!

– ABSOLUT!

Stockholms Stadsmuseum

kommunikateket uks 5.2

kommunikateket uks rimv vätsketomning i lungsäcken

 

Där är det –

rummet med glasdörren och den vita sängen med Dagsjournalen med feberkurvan o sänkan…

Där är de –

blöjorna i taket på tork…

Där är de –

de långa, tjocka, stora sprutorna…

Där är de –

sängkläderna och sängborden för dagens måltider…

Där är de –

röntgenplåtarna med sargade lungor…

Där är de –

solglasögonen och munkkåporna för skolan på taket…

kommunikateket uks 5.3

Där är de – vävstolen, saxen, kritorna och papperet för lektimmen sängen…

kommunikateket uks 5.5

Där är de – de svartvita fotografierna på

kommunikateket uks 5.4

  • salarna med de vita sängarna på rad
  • alla hålögda medsystrar med rosett i håret
  • alla blekfisiga medbröder med snaggat hår
  • alla sjuksystrar i uniform, som t ex: syster Margareta, den goda; syster Ingrid: syster Hanna kaffepanna, den elaka.

När jag står där och titar på ett glasvitrinskåp fyllt av sprutor, slangar och andra medicinska verktyg, kommer jag att tänka på:

  • hur alla alltid har sagt hur duktig jag är – Duktig flicka som snällt tog alla sprutor och lungsäckstömningar,
  • hur snäll jag är,
  • hur glad jag alltid är…

Det står t.o.m. i min journal:

FRÅN FÖRSTA DAG:

Ulla ordineras 1 dl grädde varje dag,

Ulla är snäll och rar,

Ulla är söt, rar och trevlig.

EFTER 4 MÅN:

Ulla är mycket pigg och har svårt att hålla sig i sängen.

kommunikateket uks rimv sola på taketPÅ 6 MÅN:

Ulla har ökat i vikt 6 kg. Nu är Ulla rund och fin.

Där är det – det speciella fotot på doktor Sigvard Jorup, den busige. En dag beslutar alla barn, som orkar på avdelning I, sal 4, att lägga oss i bakhåll för Dr Jorup på den dagliga ronden. Vi överfaller och knuffar omkull honom – säkert med lite Jorupshjälp – på golvet och tar hans doktorsrock och instrument. Vi turas om att hänga på oss rocken och lyssnar på hans bröst och slår på hans knän med reflexklubban för att få fram några reflexer och vi sätter oss på honom så att han inte skall kunna smita sin väg.

– Aj, aj, aj! Sa Jorup!

– Hosta! Sa vi!

Och alla skrattar hjärtligt, alla utom syster Hanna som försöker skuffa oss tillbaka upp i sängarna.

– Låt dem vara, de behöver skratta.

Sa Jorup! Vilken doktor! Redan 1950!

– Å´ där var jag! Jag var där! DÄR!

Mamma, pappa – jag står i era skor framför dörren till isoleringen med glasfönster och ser er och era tårar, er smärta.

Jag gör en nabb logisk analys!

Jag är ju fortfarande en ”Duktig flicka!”

– Det måste ha varit förförligt för er. Vedervärdigt!

Jag känner dock ingenting när jag sstår där.

Jag står och tittar in på de 2 sängarna. I en av dem låg jag i tre dagar – lika för alla nyanlända. Isoleringen!

Just där och då förstår jag att:

Det är sant – alla vuxnas svek finns;

Det är sant – min övergivenhet och min ensamhet existerar;

Det är sant – alla mina pinor och min smärta är äkta;

Det är sant – alla mina rädslor och mina tårar är ärliga;

Mina känslor finns där i min kropp och mina minnen finns likaså inneslutna i min kropp om än styckevis och i skärvor, som i en sprucken spegel.

Mitt vuxna känsloliv kan ses i svartvita bilder.

Hur lagar jag mitt livs spruckna spegel?

Hur fångar jag och tar tillbaka färgen?

Jag sitter i flera timmar på en soffa utanför museet. Jag vet inte vad jag tänker på, undrar över? Jag sitter bara men jag gråter inte längre. Jag lämnar mina sista tårar på utställningen. Sista dagen! Sista timmen!

– Lasse, bilen är på väg hem. Men vem jag är vet jag inte. Någon kommer i alla fall!

– Kom du! Jag har lagat fläsk och bruna bönor.

– Bra! Tack – min favo… Jag är jättehungrig.

Jag går alltid till Kickelina när hon fyller år på Valborgsmässoaftonen den 30 april varje år, från och med hennes 8e årsdag 1953

Så i år också!

Det är den dagen på året, då vi börjar med klänning, knästrumpor och vårskor! Vädret spelar ingen roll. Det kan t.o.m. snöa och vi kommer att ”frysa ihjäl”, när vi går till brasan. Vad bryr vi oss! Vi härdar ut, för det är Valborgsmässoafton.

– Välkommen!

Kristina står som vanligt i dörren på Fredmansgatan.

– Grattis Kickelina! Du fyller 46 år idag. Då är vi lika gamla igen! Det är idag 39 år sedan vi firade första gången tillsammans!

Lasse, pojkarna och jag överlämnar lite blommor och en liten present.

Kristina tackar och tar emot presenterna och kramar killarna som motvilligt kramar tillbaka. Pinsamt tycker de.

– Tack, Kristina – FÖR ATT DU FÖRSTÅR MIG. Får jag ge dig en stor kram som tack för Födelsedagsboken? En nyttlivkram!

– Självklart.

Det är 41 år sedan mitt livs vedermödor, lidande, prövningar och pinor började på Samariten….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *