uks full width 1-001

Kapitel 3 – Sviken och förrådd

Det är den 28 mars, Skärtorsdagen, första dagen av 1991 års påskdagar. Livet kommer aldrig bli som vanligt hos familjen Edström Skoghag på Tungården i Nyköping.

Med bestämda steg går jag upp till sovrummet, låser dörren och plockar fram boken, ”där de vita sängarna står”, som jag fick på födelsedagen och som jag slängt och gömt under sängen och börjar läsa…

Jag läser och gråter.  Om och om igen.

Dagarna går.

Timmarna går.

Jag gråter och läser. Om och om igen.

Jag går ner och äter på nätterna.

Långfredagen, Påskafton, Påskdagen och Annandag Påsk flyter på utan egentliga avbrott. Ibland knackar någon försynt på dörren till mitt sovrum, men jag hör egentligen inget.

Lasse ansvarar för matkantinen, inköp, städning. Påskfirandet är det ingen som bryr sig om egentligen – alla fick dock var sitt stort Påskägg direkt i handen.

Johnny frågar på Påskaftonens morgon vid frukostbordet strax innan Lasse kör honom till hans mamma i Trosa;

– Varför har Påskharen glömt Tungården i år?

– Han skuttade nog till fel gård och gömde påskäggen där igen bor, så han kan gå dit sedan och äta upp dem själv!

säger Viktor som är stor och klok och lillgammal. Han vet allt.  Som 13-åring förstår han även symboler och kan använda ironi och humor.

Lars-Johan som också sitter vid köksbordet, minstingen, som alltid är omtänksam, mjuk och bryr sig om allt och alla frågar:

– När kommer mamma ner från sovrummet? Skall hon alltid stanna där?

– Vi skall låta mamma vara, så kommer hon nog snart ner och sätter sig med sin bruna cigg vid                            köksbordet precis som vanligt. Men vi måste ge henne den tid hon behöver.

svarar Lasse pojkarna . Alla sitter där som vanligt – utom Alieu för han sov över flera nätter hos Gurra på Anderstorp, berättar Lasse för mig.

Jag läser högt för mig själv ur BOKEN

”En söndagstimme, mellan 10 och 11, var den stående besökstiden under fyrtiotalet och femtiotalet…”

NÅGRA CITAT UR BOKEN:

”Som det lät när föräldrarna hade gått.” Leksyster, Ulla Spens, minns ”att gå ned till avdelningarna efter besökstid och se hur ledsna de var, det var hemskt”.

”Många patienter har berättat hur det känns att ligga i sängen medan föräldrarna under besökstiden stod bakom en glasruta och viftade med godispåsar och frukt.”

”Hon låg i sängen näst längst bort och kände inte igen någon bland besökarna som stod bakom en glasruta i andra änden av salen… Plötsligt när det bara var några minuter kvar av besökstiden, identifierade hon en av dem som sin mamma. Mamma såg helt annorlunda ut än vanligt, finklädd som hon var i ”snedhatten med fjäder”.”

”Börja undersöka hur de barn reagerat som skilts från sina föräldrar … Vilka djupgående skador barnen drabbats av i bästa välmening. De små blev passiva, deprimerade och utvecklades inte. Man såg ett mönster, den anaklitiska depressionen. Det värsta var att skadorna var mycket svåra eller omöjliga att reparera.”

SÅ VAR DET!

SÅ ÄR DET!

Jag letar fram några fotografier från Samariten.

Jag hittar en liten bild på Samariten, det som faktiskt finns kvar idag –  Entréhuset.

kommunikateket uks full width 3.2
 Mamma och Pappa är på besök i söndagskläder.
kommunikateket uks full width 3.1

1.

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.                                                                                                   

2.                      

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod. 

3.                                                

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

4.
Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
Men till pingsten kan det hända
Du får komma hem till mor.

5.                                                                                                    
Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.                                                      

6.                                                                                                    
Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

7.                                                                          

Läkarn svarar ej den lilla
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

8.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud     

Skillingtryck, okänd kompositör

 

Jag öppnar dörren och går ner till köket när det är tyst i huset och sätter mig vid köksbordet tillsammans med Lasse och med en cigg och en kopp kaffe.  Det är Annandag påskkväll och pojkarna sover…

Jag berättar för Lasse om BOKEN – hur den gett mig en snyting och hur jag börjar se min barndom med nya ögon. Det gör ont i hjärtat, det svider i halsen, det värker i magen, det spänner i huden, det knorrar i knoppen och blixtrar för ögonen.

Jag börjar gråta när jag visar BOKEN för honom. Gråten lindrar lite.

Jag läser flera citat och det gör ont! Jag snörvlar, tänder en cigg, dricker en slurk svart kaffe.

Jag läser vidare ”den anaklitiska depressionen.”…”skadorna var mycket svåra eller omöjliga att reparera”. Nu måste någon hjälpa mig. Detta klarar jag inte själv.

HJÄLP!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *