uks full width 3

Kapitel 2 – Jag börjar minnas, jag börjar skriva..

När jag kommer hem från terapin berättar jag för Lasse, mannen i mitt liv, att jag beslutat att börja skriva om min barndom och om mina år på sjukhuset.

– Jag är övertygad om att jag kommer få kontakt med minnen som jag sedan kan bearbeta i min terapi. Jag vill vara helt ledig från mitt arbete och också från familjen. Kan du ta ansvar för allt här hemma, fatta alla beslut, laga mat, städa, handla osv. varje dag från kl 08.00 – 18.00 i två veckor så jag får stänga dörren om mig och bara skriva?
– När börjar du?
– Så du ställer upp?
– Självklart!
– Så fort som möjligt. Jag skall bara ta ledigt från jobbet. Jag vill börja skriva redan på fredag morgon.

mitt liv som barn på sjukhusetJag har äntligen fått lust att skriva, fast det gör ont. Hela min kropp värker. Mina upplevelser som varit glömda och gömda i min kropp, växer fram, skjuter upp från mitt inre, en efter en som grenar på en oklippt buske. De blir fler och fler och sitter tätare och tätare som vår gamla gardeniabuske på Tunggården. Det var knappas möjligt att till slut klippa ur och forma den. Samtidigt fylls min hjärna av pånyttfödda minnen och det verkar som när jag fyller en kanna med vatten för att koka kaffe och glömmer kannan på spisen så att den börjar koka. Det bubblar, fräser och blir hetare och hetare… Jag kan knappast vänta till på fredag…

…..  plötsligt är det fredagen den 8 februari, 1991 – Jag är Ulla-Karin Edström Skoghag och bor på Tungården i Tuna kyrkby, 1 mil utanför Nyköping.

Jag vaknar och i mörkret smyger jag mig ner till vardagsrummet och sätter mig i den gamla, slitna NK-soffan och dricker ur gårdagens gamla, halvt urdruckna kopp kaffe, som är kvarlämnad på bordet. Det blir dagens första kopp, svart och kall. Den kommer att följas av ytterligare ett 20-tal nya baljor. Jag tänker precis smyga mig ut till köket för att hämta nytt, när jag ser pojkarnas lealösa och sömndruckna kroppar hasa sig ut från Kavaljersflygeln, snubbla på den höga dörrtröskel, slå huvudet i dörrplankan över dörröppningen, svära, skratta åt och tysta varandra, å så snubbla vidare över gården. Bäst att retirera till sängen på övervåningen utan att väcka Mannen i mitt liv, tänker jag och springer snabbt upp till sovrummet ”på lätta fjät”. Nåja…

Jag fyller 46 år idag – Hurra! Hurra! Hurra! – mumlar jag, utan att väcka Lasse, Mannen vid min sida. Efter en stund vaknar han av ”de tysta mössen” nere i köket. Även han försöker tassa ljudlöst ner till köket. Han snubblar över … ja, vad vet jag? Typiskt! Jag suckar och skrattar tyst för mig själv och läger mig med ryggen mot dörren.

Vi bor på Tungården – tänker jag stolt, där jag ligger ensam i sängvärmen i mitt gamla älskade parhus från 1770-talet. Genom fönstret i mörkret ser jag siluetten av Tuna Kyrkas 1800-tals kyrktorn som bara stod 7 m bort. Plötsligt blir jag irriterad, när jag tänker på den fina gamla klockstapeln i trä från tidig medeltid, som revs när det nya klocktornet togs i bruk. Så tänker jag på de närmsta grannarna som ligger och sover sin absoluta sömn. De vaknar inte av Lasses tama försök att ”tysssssta” våra buspojkar som skrattar och tjafsar i köket medan de gör i ordning gräddtårtan till sin sovande gamla ”moran”- för grannarna ligger nedbäddade för evigt i de gamla gravarna, de stör aldrig.

Jag tänker på vad jag ville göra när jag köpte Tungården. Hur hela gården skulle renoveras. En gång hade någon målat båda husen i Falurött, men nu var väggplankorna gråslitna och det mesta hängde fortfarande lite på trekvart på mitt drömhus. Renovera ett hus var varken mannen i mitt liv eller jag särskillt bra på. Jag börjar nästa gråta…

STOPP! förmanar jag mig själv. Nu skall jag tänka på dagen idag. Bara ha en bra födelsedag. Jag tänker på min busiga fyrklöver. Jag ser hur de snart kommer att stå vid min sängkant på min 46e födelsedag;

   VIKTOR min äldste son, 13 år, älskar musik och trummar ständigt med sin händer mot möbler, väggar eller där han kommer åt. Han spelar trummor och gitarr i kompisbandet ”No Bullshit”. De är 4 killar som träffas och övar sin hårdrock s.k. ”Metallica” eller lyssnar på andra band – sittandes vid sina instrument eller i Viktors rum på Kavaljerflygelns övervåning. Viktor slutar aldrig prata.

   JOHNNY min äldste fosterson, 11 år, älskar djur. Just nu har han ett jätteakvarium med 2 sköldpaddor utanför sitt rum i Kavaljersfygeln. Han har haft en dvärgkanin, som tyvärr fick epilepsi, en valig bonnkanin som låg död i buren en morgon, fiskar i ett litet akvarium på rummet, som han tröttnade på. Han gillar att lyssna på Country och Dansmusik – när han nu får möjlighet mellan No Bullshit repetitionerna. Han bor också på Kavaljerflygelns övervåning. Johnny är tystlåten och går lite för sig själv.

   LARS-JOHAN min yngste son, 9 år, älskar sport. Han tränar innefotboll och innebandy på vintern och vanlig fotboll på somrarna. Just nu vill han börja spela ishockey på Roswalla. Han ser sig själv som blivande proffsartist i fotboll. Han bor på bottenplanet i Kavaljersflygeln och älskar Queen och vanlig Rockmusik. Han har många vänner som bor i Enstaberga, Svalsta och Tuna och på bondgårdarna runt omkring. De samlas ofta på LJs rum eller på övervåningen inne i vårt hus för att spela spel – timme efter timme.

   ALIEU min yngste fosterson, 9 år, älskar också sport. Han tränar inte så gärna, men vill absolut bli fotbollsproffs i England eller ishockeyproffs i Canada. Även han vill alltså börja spela ishockey. Även Alieu har skaffat sig många vänner i de närliggande orterna. Han har inte samma kompisar som Lj, även om alla känner alla. Alieu älskar Raeggie, Break-dance och all sorts street-music och kläder som matchar. Rätt kläder är viktigt för honom, t.ex. byxor med grenen vid knävecken, märkeströjor och T-shirts stora som hus som han kan gömma sig i med texter och bilder, som jag inte alltid tycker är OK. – Nakna brudar t.ex.

Å så är det Lasse, min äkta make och mannen i mitt liv – 44 år, ”Lammkött för dig Ulla”, brukar han säga. Jag vet att han kommer att påpeka – ”Idag är du 1 år och 2 månader äldre än ….”

– Vilken samling! tänker jag och slumrar till.

Jag vaknar och ser min manliga fyrklöver stå vid sängkanten på min 46e födelsedag. 4 busungar som sjunger hellre än bra och som hellre skrattar och tjafsar än uppvaktar mig. Lasse håller sig i bakgrunden – men jag hör hur han mumlar;

– Idag är du 1 år och 2 månader äldre än….

– En härlig start på dagen, tänker jag

– Ja må hon leva! Ja må hon leva uti hundrade år. Ja visst skall hon leva! Javisst skall hon leva uti hundrade år. Hurra! Hurra! Hurra!

– Tack! Tack! Tack!

– Här mamma – en tårta på sängen och en present från mig. Viktor startar uppvaktningen och

– Puhhhh… Vänta lite. Jag måste sätta mig upp. Är det 46 ljus? Skall jag blåsa två till? säger du! Tack Viktor för presenten, men försök inte, här finns inte 46 ljus! Lura inte din mor på hennes födelsedag. Respekt!

– Här Ulla är min present. Ett spel! Å, så en kanna kaffe. Vill du ha kaffet i eller på sängen? Ojjj!… Lars-Johan hoppar jämfota upp i sängen och spiller kaffe på täcket.

– Hoppsan!

– Sluta Lillebror, du är inte rolig.

– Tack Lars-Johan, ett spel blir bra. Mamma gillar ju att spela, eller hur? Men inte kaffe på sängen, det vet du.

– Men det är inget spel i paketet, det är en teckning! Nu lurade jag dig.

– Ställ kaffekannan på bordet, Lars-Johan, så tar ni ner den till köket och dricker ”födelsedagskaffepåsängen” vid matbordet sedan.

– Som vanligt, Ulla. Inget kaffe i sängen, alltså. Johnny försöker få ett ord med i laget. Han  står lite bakom de andra och bär på brickan med porslin och kakfatet.

– Jag tänkte att du ville ha lite kakor i all fall. Jonny försöker ge mig en kaka och så smular han den.

– Retas inte! Johnny du vet att jag inte vill dricka kaffe på sängen och inte ha kaksmulor i den heller. Det är inget märkvärdigt med det.

Johnny ställer ifrån sig brickan och alla fyra pojkarna klättrar upp i sängen och boar in sig. Viktor och Lj kryper ner under täcket och sparkar på varanda och Alieu försöker krypa efter, men blir knuffad ur sängen. Han hoppar upp igen och börjar brottas med Lj. Det är trångt i sängen och jag försöker lugna ner dem. Syskonkärlek, tänker jag, närhet på killvis med buskramar. Men det är varmt och gott.

– Pappa skall du inte ge mamma brevet som kom med posten? frågar Lj och hoppar ur sängen.

– Jovisst!  Här är något som kom igår, Ulla. Ingen avsändare. Det är lite konstigt tycker jag. På kuvertet står det; ”Ges till födelsedagsbarnet på morgonen den 8 februari”. Så varsågod då, gumman min. Och här är något lite från mig också.

– Jag har också något till dig Ulla. Säger Alieu och hämtar ett paket utanför sovrummet. Grattis!

– Å jag också! Grattis!

– Tack Johnny! Tack Lasse… Å Tack Alieu. Men inte behövde ni köpa presenter till mig. Jag är ju glad att jag har er och att vi är friska…

–  … och får leva länge tillsammans. Vi vet, Mamma! Nu har du alla paketen på sängen. Öppna nu.

– Tack Viktor. Har du gjort den i träslöjden. Tack!

– Alldeles rätt!

– Precis en sådan skål ville jag verkligen ha. Jag såg den i stan i går. Tack! Tack Alieu. 

– Jag köpte den på Hellmans. Jag fick pengar av Lasse. Såg du den där?

– Ja så var det. Det här paket fick jag väl från dig, Johnny? – Så nu öppnar jag det sista paketet. – Tack!  Du träffade alldeles rätt. Jag behöver nya kortlekar, så jag kan spöa dig i Skitgubbe.

– Tror du ja! Det klarar du inte. Replikerade Johnny genast och reste sig för att bära ner brickan å jag är på väg att följa efter med cigarettpaketet jag fått av Lasse i högsta hugg…

– Åh Lasse! En Moor kan jag verkligen behöv nu… Mina cigg tog slut i går kväll.

– Skall du inte öppna paketet som du fått från posten? Det är så spännande. Lasse sträckte fram paketet och jag får sätta mig på sängen igen.

– Självklart. Få se nu. Är det sprängmedel tror ni? Men…

Jag öppnar paketet och det känns som jag får mitt livs snyting, när jag tar fram den lilla boken som ligger däri och ser på bokomslaget

– Va´ i helvete! skriker jag och det blir tyst som i graven!

– Förlåt!

Mina söner blir oroliga, de lämnar sängen. De förstår att något märkligt har hänt.

– Vad är det? Får jag se? säger Viktor och försöker ta boken från mig.

Jag rycker tillbaka den och kastar in den under min säng.

– Men mamma vad gör du? Ska du kasta boken?

– Låt mig vara. Jag vill inte läsa nu, Viktor. Jag hämtar den sen.

– Var är den? Får jag läsa… Jag hämtar den! säger Viktor och  kryper in under sängen och får tag i boken.

– Nej Viktor!  Låt den ligga där.

– Men Mamma – Här står  ”…där de vita sängarna står” – Barnsjukhuset Samariten 1890-1974. Vad är det?

– Usch, jag vill inte höra! Jag vill inte läsa. Ge mig den.

Jag rycker boken ur händerna på Viktor och kravlar ur sängen, knuffar undan Johnny som sitter på sängkanten.

– Förlåt Johnny!

Jag springer ut till handfatet i det lilla toarummet och dränker mitt ansikte med vatten.

– Ulla, vad gör du? Gråter du?

– Mamma, varför rusar du iväg?

– Ulla, sluta nu! Det är ju din födelsedag.

Jag hör hur oroiga pojkarna är och att det är jobbigt för dem. Jag måste sansa mig tänker jag, och mumlar nerifrån handfatet med mitt vattendränkta ansikte;

– Ja, just det! Jag skall… Jag skall snyta mig och tvätta ansiktet. Sen går vi ner och dricker ”födelsedagskaffepåsängen”  vid matbordet i köket. Gå före ni och ta Kaffekannan, brickan och tårtan med er.

Med en cigg, en stor balja svart kaffe och en tårtbit sitter jag lite senare med de andra vid köksbordet i köket. Jag ber gulligt;

– Ta lite mer tårta och sjung för mig.

– Lava dig inte! säger Lj, som inte kan eller vill sjunga.

– Mamma, vad var det för bok du fick? undrar Viktor

– Vem har skickat den?

– Varför rusar du iväg?

Pojkarna undrar, men jag kan inte svara. Det är plågsamt och jag börjar gråta igen. Jag förstår ingenting.

– Varför gråter du nu igen? undrar Johnny och jag kan just inte svara.

Lasse försöker hjälpa till.

– Låt mamma vara nu. Ulla berättar när hon vill. Det är väl OK att vänta.

Min bästa vän från det vi var 7 år – Christina, eller Kickelina som jag alltid kallat henne, ringer några dagar senare.

– Hej Ulla! Har du fått min present?

– Hej Kickelina! Jasså den var från dig – för du menar väl boken? Jag har svårt att prata med Christina. Och jag har svårt att förklara varför – lika svårt som det har varit att förklara för mina pojkar vad som händer. Jag försöker glömma boken och jag ber mina pojkar att göra detsamma. Fegt? Kanske?.

– Ja! Har du läst den? Vad tycker du?.

– Nej jag har inte läst den och jag tycker just nu ingenting. Jag hinner inte tala med dig nu. Jag ringer dig senare, när jag läst boken. Tack i alla fall. Hej då!

1 comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *