Min kamp

Kapitel 1- Äntligen

Äntligen, min första terapitimme efter sommarledigheten…
…tänker jag och knackar på. Min terapeut Therésè öppnade dörren och ber mig stiga in.

– Välkommen! Sitt ner.

– Tack!

Rummet var sig likt, men det förefaller mig gråare än vanligt. Solen skiner genom fönstret fast jag ser det inte. De flesta solstrålarna drunknar i skrevorna på den stora brungrå stentavlan på väggen. Några strålar faller över de grå fårullsstolarna och gömmer sig i ullen. Det är ett typiskt höstrum med fönster som vetter mot gården. Det är jag van vid. Jag har ofta bott i lägenheter eller rum som vetter mot gården liksom mina terapitimmar av någon anledning också alltid utspelar sig i rum mot gården.

– Jag måste börja med att skriva de vanliga uppgifterna till försäkringskassan. Har du ändrat på något? Bytt adress eller så? Dagens datum – den 4 augusti 2008. Stämmer!

Hon kommenterar sig själv alltefter hon skriver.

– Vi började den 16 april 2008 och detta är den …,2,3..6,7,..11e gången vi träffas. Namn – Ulla-Karin, Karin med K och Margareta Skoghag.

Hennes röst är klar och tydlig, lite uppfordrande men vänlig…

– Bagaregatan 22, 611 31 NYKÖPING och så telefon 0155 21 38 83 och slutligen – ditt personnummer …
Nu mumlar hon, tycker jag eller så bryr jag mig inte, tänker på annat – egentligen ingenting. Det är tomt!

– Stämmer! Skriker jag nästan – eftersom jag känner mig ertappad i någon tankeflykt. Inte närvarande.

– Hur mår du? Egentligen?

Hon lägger undan sina papper på sekretären bredvid hennes fårullsstol, sätter sig tillrätta och tittar rakt på mig.

– Skit!

– Berätta!

– Jag har haft det jättejobbigt i sommar. Jag förstår inte varför mina föresatser alltid skall misslyckas. Jag skulle ju ha semester i sommar? För första gången sedan jag arbetade på Stockholms Stadsteater på 70-talet skulle jag ha en betald semester. Som ordförande i Kultur- och fritidsnämnden har jag ju en för mig fungerande lön även på semestern.

Jag börjar gå upp i varv, jag blir varm, det hettar i kinderna och jag  börjar svettas..

– Istället har jag stått mitt i ett drev i de lokala tidningarna och även blivit angripen internt på jobbet. Ett tvåflankskrig!

– OK

– Jag trodde jag hade självkänsla. Jag trodde att jag kunde skaka av mig det som skrivs om mig. Det är ju mitt jobb att genomföra svåra politiska beslut som nämnden tagit, vara konsekvent och stå för följderna. Även om inte alla gillar besluten. MEN ÄNDÅ! Jag blir så lätt uppjagad – så heligt förbannad – bara jag talar om eller tänker på hur jag har blivit behandlad. När jag tänker på hur politiker som har ”guts” eller ”stake” att våga stå på sig, följa beslut och kommunalpolitiska lagar kan bli baktalade, förföljda och omskrivna. I somras fick jag t.ex. heta ”Skoskav” i en insändare och även bli jämförd med en kvinnlig alkoholist och hora i det stora Cowboy-landet USA.

– Varför blir du upprörd?

– För att alla inte gillar mina beslut, kanske. Larvigt – Ja, ja jag vet – jag vill ju vara alla till lags!

– Och …

– Men jag har blivit mycket bättre och säkrare på mig själv och mina beslut och jag börjar våga sticka ut nosen. Jag klarade sommaren trots att jag har arbetat hela tiden och varit helt utan ditt stöd, trots att jag mått och mår dåligt. Men jag har kunnat stå mot min ilska ganska bra. Jag har inte varit ”skogstokig” som mina pojkar säger en enda gång. Ibland tycker jag synd om mig själv och ibland tycker jag mycket synd om mig själv. Just nu känner jag mig väldigt utsatt, övergiven och ledsen och jag tycker mycket synd om mig själv.

Tårarna börjar flöda, men det finns ju alltid pappersnäsdukar tillhands med söta små vita lamm på. Jag fingrar på förpackningen och klämmer på lammen och snorar och snörvlar och tiden står still.

– Jag vill kunna må bra, även när drevet går. Jag vill kunna stå upp för mig själv, stå stadigt och stilla och känna ett lugn veckans alla dagar.

– Och hur tänker du nu? Vad kan du göra för att komma dit?

Therésè ser oavbrutet på mig – ser in i mig, ser med mina blöta ögon. Hon vet. Det vet jag. Så tar jag sats.

– Semester! Just nu vill jag ha semester! Tänk om jag bara kunde få en vecka ledigt och sova, sova, sova!

Snabbt kom hennes fråga.

– Skulle du må bättre då?

– Nej, antagligen inte. Som valigt vore det att fly!

– Så då så? Vad vill du göra?

Jag ger mig inte. Jag har ett nytt förslag som jag tänkt ut i förväg.

– Jag måste öka insikten om mig själv och om mitt liv här tillsammans med dig. Jag vill börja minnas och bearbeta mina minnen med dig. Det kommer att ge mig sinnesro. Om jag kan träffa dig oftare, så jag kan nog gå djupare ner i mig själv och minnas och vända ut och in på mina problem tills dess jag kan känna inre lugn.
Jag blir plötsligt väldigt glad och upprymd vid tanken på att möta Therésè oftare. Så jag föreslår snabbt och bestämt:

– Kan vi träffas 3-4 ggr/vecka?

– Men vi har redan jobbat mycket och länge. Jag tror 1 ggn/vecka räcker för dig tills vidare. Du är i kontakt med dina känslor. Så naken och öppen som du är idag har jag aldrig sett dig förr.

– Men jag vill få ro att kunna skriva! Och minnas! Och skriva mer! Vilken befrielse!

– OK

– Tänk om jag kunde ta semester och börja skriva om min barndom. Börja minnas ännu mer än det vi talar om här. Det skulle antagligen hjälpa mig.

– Vad hindrar dig?

– Inget! Jag bestämmer ju själv över min tid. Jag tar eget ansvar! Eller hur?

Jag tar semester och skriver en vecka.