DAGBOK DEN 24 JUNI 2014 – varför är mitt liv så märkligt idag!

Jag mår ju bra…

… fast jag har träningsvärk i alla mina muskler,

… är ofta ensam i min lägenhet – ”Kuvösen”,

… har så svårt att komma ihåg namn på mina vänner,

… har pyttelite pengar kvar, när jag betalat mina räkningar.

Jag skall försöka tänka högt;

Jag tränar just nu för att motverka de värsta konsekvenserna av Parkinson, min sjukdom. Jag vill inte i en snar framtiden sitta stel i en rullstol med spasmer i armar och ben och vara beroende av en assistent. Jag vill inte förlora minnet, jag vill kunna följa samtal, skriva min dagbok och Bloggbok osv. Det är livsviktigt för mig att träna kropp och själ och det känns faktiskt väldigt skönt i kroppen trots träningsvärk. Jag har fått tillbaka lusten att möta vänner, titta på snygga karlar, sminka mig, byta svarta kläder mot starkt färgade, ja helt enkelt sköta om min kropp. Det är också väldigt stimulerande att möta så många nya vänner på träningen, som är så öppna, så ödmjuka och så positiva trots i många fall mycket svåra sjukdomstillstånd. Träningen ger mig livet tillbaka!

Väldigt många skriver på Fb och nästan alla talar i mitt terapiarbete om sin känsla av ensamhet. Ensamhet är ett svårt problem. Den faktiska ensamheten är ju de flesta mer och mer utsatta för ju äldre man blir – Barnen flyttar ut, inte sällan till studiestäder långt bort. Som äldre tappar man naturligt vänner och släktingar pga sjukdomar osv. Många förlorar orken och lusten till hobbyer, fritidsaktivitet osv. ja det finns många orsaker… Jag känner inte dessa problem. Mina barn har visserligen flyttat till studieorter och nya jobb långt bort, men det har jag accepterat. Jag ringer och tjatar lite om att de skall höra av sig, men de förklarar varför de inte ringer/kommer så ofta eftersom de är så upptagna med jobb, studier, flick- och pojkvänner mm. När de kommer/ringer njuter jag desto mer. Jag kommer ju ihåg hur det var för mig. Jag missade ju också många möten med mina föräldrar. Så är väl livets gång. Jag har fått så många nya vänner här i Nyköping, eftersom jag har aktiverat mig. Jag har skaffat mig nya hobbyer, nya arbeten och nya intressen. Men den viktigaste orsaken till att jag inte känner ensmheten som ett problem är nog, att jag numera bestämmer över min tid. Jag tycker om att vara ensam här i min Kuvös. Jag tänker, sover, skriver, läser och gör smycken precis så mycket och länge som jag vill, när jag vill och om jag vill. Jag har numera bara mig själv att ta hand om. Det gillar jag för numera tycker jag helt enkelt om mig själv.

MEN jag har så väldigt svårt att komma ihåg mina vänners namn, gator jag skall åka till och slutknorren på alla gamla roliga historier jag tidigare har kunnat. Jag har försökt hitta olika sätt att pränta in dessa i mitt minne. T.ex. ge vännerna en symbol, som jag förknippar med deras namn osv. Men det funkar inte helt bra. Snälla kan någon ge mig bra tips om att minnas namn mm. Jag tycke detta är jättejobbigt.

Jag har en god ekonomi för första gången i mitt liv. Jag är min syster stort tack skyldig för detta. Hon hjälpte mig när jag blev så sjuk att jag inte längre kunde arbeta och pensionen som jag har som Kulturarbetare räcker absolut inte – varken då eller nu. Jag har sedan dess systematiskt arbetat mig igenom mina inkomster och utgifter. Jag har nagelfarit var enda utgift och jag har tagit bort onödiga och minskat andra. Jag har också försökt att få nya inkomster. Detta är fortfarande det svåraste. Här behöver jag göra mer. Jag kan idag betala mina räkningar varje månad. Och jag har ingen skuld som ligger oreglerad. Men faktum är, att trots god ekonomi är det just min ekonomi, som ger mig mest oro. Men jag har lärt mig idag att ”ta en dag i sänder” för överdriven oro ger mig mindre kraft till nödvändiga förändringar. Jag är också helt övertygad om att det finns en mening med allt.

Jag är nöjd med min situation just nu. Jag har nog faktiskt aldrig mått så bra som jag gör nu. Det enda jobbiga är att jag måste äta min medicin varje 2,5 timme. Men man vänjer sig. ”Om jag tar min medicin, tränar, lever ett ärligt och härligt liv och tar hand om mig själv, så kan jag jobba 10 år till, om jag vill,” säger doktorn. Tack för det! Jag gillar min läkare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *