DAGBOK 11 MAJ 2014 en mycket duktig flicka

En mycket duktig flicka.
Idag söndag, när jag vaknade hade något hänt. Jag kände mig lugn, jag hade inte ont i kroppen eller knoppen, jag hade slutat skaka inombords (men vänsterhanden kommer aldrig sluta skaka – det är OK) och jag var varken hungrig eller sockersugen, som jag varit de sista veckorna. Träningsvärken från Balansträningen i torsdags var borta. Jag skall vara ärlig – jag var inte på träningen i måndags, jag mådde så dåligt.
De senaste två veckorna hade jag visserligen tränat – men jag har varit helt ofokuserad och har tappat träningsförmågan. Det blev inte bra! Men i torsdags kunde jag satsa igen vilket gav mig träningsvärk i fredags. Jag hade ringt Dr Naver, min neurolog i tisdags och bett om hjälp med mina dosglapp och mitt dåliga mående. Jag skulle öka antalet tabletter och det hjälpte mig ganska omgående…
  • Varför går jag så många dagar/veckor och mår dåligt utan att ringa min läkare?
  • Varför hade jag inte ringt tidigare och bett min doktor om hjälp?
  • Är jag lat, omotiverad, träningsovillig eller förstår jag inte mitt eget bästa?
  • Varför fullföljer jag inte projekten/träningarna?

När jag skulle börja på Balansträning 1 i april förra året bad jag min samtalskurator på Nyköpings sjukhus – Rehabavdelningen 3 – om hjälp. Jag var helt övertyga om att jag skulle hoppa av Balansträningen efter några gånger, för så har jag alltid gjort. Jag har haft svårt att fullfölja mina projekt och speciellt alla mina goda föresatser vad gäller träning. Jag har betalat så många årskort, som jag bara utnyttjat några gånger. Detta har dessutom skadat min självkänsla under åren som gått. Då har jag istället tröstat mig – med mackor och kaffebröd!

Det var ju jätteviktigt för mitt liv och min hälsa att jag genomförde hela denna Balansträning 1. Jag måste äta mina mediciner och jag måste hjälpa mig själv genom att gå på de viktiga samtalen och absolut gå på alla träningar – två gånger i veckan, sju veckor i följd – totalt 14 gånger. Samtalskuratorns förslag var att vi skulle lägga våra samtal i anslutning till Balansträning 1. Jag slarvar aldrig med mina terapisamtal, så då skulle jag åtminstone träna en gång/vecka. Kanske t.o.m. gå alla 14 träningstillfällena.
Jag skrev om detta på Fb och jag fick ett jättestöd av er mina vänner, som uppmuntrade mig. Jag lyckades genomföra träningen – 13 ggr. Jag var sjuk en gång!
Jag bad om hjälp när det blev motigt. Terapisamtal och vänners stöd är det som hjälper mig. Jag har slutat att skada mig själv. Jag går nu för tredje gången på Balansträning 3 och jag mår bra av att ha genomfört de två tidigare och om två veckor också den tredje.
Jag kommer om någon vecka få en trehjuling från Rehab. Jag skall börja cykla för första gången i mitt liv. För två veckor sedan träningscyklade jag med min arbetsterapeut i kulvertarna under sjukhuset. Jag kunde lätt hålla balansen och det var riktigt kul att cykla. Mellan de båda bakhjulen sitter en korg och på styret kan jag fästa ytterligare en korg, det blir bra förvaring när jag cyklar till shopping. Jag får träning men jag kommer också lätt att kunna ta mig fram på Nyköpings gator. Bilen får vila mellan mina längre resor.
Har jag blivit ett träningsfreek? – Nej men jag vill numera mitt eget bästa! – Jag behöver träna även när Balansgrupp 3 tar slut. Balansgrupp 4 börjar ju inte förrän i okt/nov.
Jag har accepterat min sjukdom till fullo denna vecka. Jag har fått hjälp av några verkligt goda vänner, som ringt och sagt några sanningens ord, som gått rakt in i mitt hjärta. TACK! Mr Parkinson har kommit för att stanna och det kan jag varken ändra på eller förneka inför mig själv. Jag måste förhålla mig till detta faktum.
Jag har äntligen begravt ”Duktig flicka”- syndromet som jag byggde upp 1950 på Samariten, Stockholms barnsjukhus för TBC-barn. I ca tre månaders tid grät jag, skrek jag, klängde jag på mamma och pappa när de skulle gå hem varje söndag efter besökstimmens slut.
– ”Idag var Ulla en duktig flicka. Hon grät inte vid besökstidens slut utan tog lugnt adjö av sina föräldrar”
… stod det i min journal. Jag var ca 5 år och övergiven, sviken och ensam.
För 64 år sedan blev jag en mycket Duktig Flicka.
Idag är jag ingen Duktig Flicka! Jag kan be om hjälp – terapi och vänner – och jag tar hand om mig så gott det går.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *